Mopederna har herravaldet over staden Saigon

Ja, sa ar det. Stadens soundtrack ar ljudet av miljarder mopeder. I ovrigt mycket spannande by det har pa det hela taget. Nu foljer en resume av vad vi hitentills har upplevt har. Forst var bor vi?, undrar ni saklart? jo har! Trevligt. Och inga bedbugs vilket vi samt vara ben led av pa vart forra boende. (de knaprar i sig blod och lamnar kliande marken i fina rander framst nere pa benen pa en medans man sover om natten. Mycket otrevligt.) Na har rent och fint.

Hur ser var gata Bui Vien ut?

Fast egentligen bor vi i en alle intill Bui Vien, och den ser ut ungefar sahar.



Vad kan man exempelvis skada pa en promenad pa stadens gator?

Jo, man kan sjalvklart fa vad man vill uppsytt direkt ute pa gatan.

Man kan kopa kepshjalmar som antagligen inte skulle hjalpa en sa varst mycket vid en olycka, men som gar bra rent estetiskt att ha pa sig aven nar man vandrar runt.

Man kan se Josefin sta och kasta slangkyssar utanfor marknaden.

Man kan sitta och ata pa minyatyrstolar. Ju mindre och billigare plaststolar ett stalle har desto billigare ar maten. At stolarna i exempelvis korg eller tra ar maten lite finare och kostar darfor mer.

Man kan stapla sin frukt i pyramider.

Man kan aven uppleva en fantastisk solnedgang over husen, vandrandes nya gator fram.

Man kan titta pa nar folk sportar i parken efter jobbet.

Samt fundera over vad det dar stora huset som hela tiden fins med i vyn egentligen ar for nagon byggnad. Dagen efter sag vi den narmare i dagsljus, men den ar och forblir ett mysterium. An sa lange.

De har en stor terass ivartfall, de som huserar daruppe.

Detta var ett roligt hus. Ser tecknat ut.

Man kan ga forbi Operan som ser ut sahar.

Eller kan man dricka kaffe och ata kaka, istallet for att ata lunch, utanfor Notre Dame (ja, precis aven dena heter sa). Vilket da ar nagot sa ovanligt som en kyrka mitt har i den forna franska kolonin.

Man kan ga hur langt som helst, men anda sta pa benen kanske 8 timmar senare.

Innan vi gar over pa lite mer hardfakta om vad man egentligen bor gora som turist i staden, sa tar vi en paus, med ja, ni gissar ratt: en liten film fran en promenad pa stadens gator. Rosterna ar vara egna. Staden densamma.



Vad man kan gora har i Saigon, det ar ju framforallt det att kanna historiens kalla vingslag. Det ar med varsin klump i magen vi gick ut fran denna bygnaden:

Sa manga uppslitande bilder. Sa mycket otack fakta om det dioxin mest kand under namnet agent orange som pumpades ut over det land som vi just nu befiner oss i. Men aven manga fantastiskt karleksfulla overlevnadshistorier fran de som drabbats av gifterna, men anda kampar vidare, som konstnarer, som ambassadorer i fragan eller bara genom hjalp av tappra familjemedlemar.

Vidare. Kan man har aven ga in i aterforeningens palats och dar fylla i tomrummen i sina kunskaper om vietnams langa och blodiga histora, men aven titta pa storslagna mottagningsrum och salar.

Har har vi da palatset ifraga.

Och har ser ni en stridsvagn, som en gang korts in pa densama plats av en frihetstorstande vietnames. Detta med gott resultat.

Och har ett plan med densamma uppdrag,

Eller kan man se mongo ut utanfor stiliga mottagningsrum.

Har satt preseidenten till hoger nar han hade viktiga moten.

Ett stiligt skrivbord inhysande i ett bibliotek. Speciellt lampan var snygg.

En drink i lite mer soft och ett stycke popkonstorienterad president-miljo kanske.

Dar spelades det forr i tiden Carambole om kvallarna.

Nere i kallaren hittade vi sambandscentralen och des forna tekniksamlingar.

Snygga telefoner hade de nere i sambandscentralen.

Nar man trottnat pa historia kan man titta pa konst. For staden har ju sjalvklart aven ett sadant museum. Detta inhyst i en tva narliggande mycket stiliga byggnader. Har ser ni Henrik spela luft-badminton i den viktigaste av dem tva.

Och har ser ni honom traska runt och beskada konstverk i den andra valdigt luftiga och ljusa lokal.

Den har var en av de starkaste malningarna. Dioxidens verkan, tror vi att det var den hette, och den syftar sjalvklart pa vad det gift amerikanerna sprutade ut over landet under vietnamkriget, och som sedermera har lett till att oandligt manga barn har fotts missbildade.

Josefin ar lite sprallig och vill inte vanta medan henrik upptacker precis alla mekanismer hans kamera besitter. Detta sittande pa samma bank i evigheter.

Andra schyssta verk var bland annat de har, enligt mej, dvs Josefin:

Och en apa, som leker med fladdermoss. Ett sant trevligt och enkelt motiv, va?